Min barndoms bio

Jag växte upp på 60 och 70-talet i en liten ort i Hälsingland, där ett av få helgnöjen som fanns bestod i att besöka byns enda biograf, som hette Saga.
Det var en byggnad som jag tror kan ha kommit till på 40-talet, precis en sådan där gammal härlig biograf som man idag tycker borde kulturmärkas.
Nu vet jag inte hur det gick med den saken. Jag vet bara att huset står kvar, men att själva bion är borta sedan många år och att en bilverkstad eller något sådant håller till där istället.
Jag kan fortfarande minnas den där speciella känslan när jag och mina jämnåriga kompisar vallfärdade dit på helgerna för att kolla in filmen man länge velat se, hur man fick sin biljett riven av biljettkillen som hade jobbat där så länge att man nästan trodde att han hörde till inventarierna, hur man sjönk ner i biofåtöljen som knarrade lite hemtrevligt, och hur man ivrigt satt och väntade på att lamporna skulle slockna så att kvällens föreställning äntligen kunde börja.

Filmutbudet brukade inte enbart bestå av de senaste premiärerna från 70-talet, som katastrof-filmer i stil med "Skyskrapan brinner" eller hårdkokt action med Charles Bronson eller Clintan, utan kunde lika gärna innefatta gamla klassiker som Tarzanfilmer med Johnny Weissmuller eller komedier med "Helan & Halvan och Buster Keaton. Själv befann jag mig fortfarande i de yngre tonåren vid den här tiden, men jag kan idag både bli nostalgisk och på gott humör när jag tänker tillbaka på hur de äldre grabbarna, påverkade av biljaktscenerna från någon Bondrulle, ibland kunde stila för tjejerna efter filmens slut och gasa iväg med sina bilar och mopeder så att däcken tjöt.

Den tekniska kvalitén var må hända kanske inte alltid den bästa  vare sej på filmerna eller på biografens utrustning, och jag vill nog minnas åtminstone ett antal tillfällen då filmen hakade upp sig eller rent av kunde gå mitt i tu, var på en nervös paus uppstod innan maskinisten lyckades få det hela att fungera igen.
Detta hade man förstås överseénde med, så länge man fick se hela filmen till slutet.
Dock vill jag dra mig till minnes att även det inträffade någon gång. Att man inte fick se hela filmen till slutet alltså.
Jag tror att det var någon gammal "Herbie" klassiker från 60-talet som gick av på mitten när det var som mest spännande, och det var tydligen ett fel som inte gick att åtgärda, då man lite otillfredsstäld och besviken inte hade annat att välja på än att lämna bion och bege sig av hemåt igen.

Detta var förstås lite frustrerande vid tiden då det begav sig, men idag tänker jag endast tillbaka på det med ett stort leénde på läpparna.
Det är här är nämligen den typen av händelser från ens barndom och uppväxt som förgyller ens minnen nu i vuxen ålder, saker som det är meningen att man ska bära med sig, bli mostalgisk av och fnissa åt i goda vänners lag nu drygt trettio år senare.
Minnen från en svunnen tid, kring en sedan länge nedlagd landsortsbiograf...

Jag älskar fortfarande min barndoms bio, som jag tror lade grunden till det kolossalt stora filmintresse som jag hyser idag.
Tack kära gamla Saga, för alla härliga filmupplevelser!..