Lost Horizon (1937)

Lika gåtfull och mytomspunnen som legenden om det förlorade Atlantis eller Eldorado-staden av guld, skulle man kunna säga att historien om paradiset Shangri-La är. Denna fantastiska och magiska plats som man får anta är fiktiv, och som James Hilton berättade om i sin roman "Lost Horizon" från 1933.
Enligt författaren skulle Shangri-La finnas ensligt beläget någonstans bland de Tibetanska bergen, och vara en plats där fullständig stillhet, harmoni och lycka råder.

Ronald Colman och Jane Wyatt

1937 kom filmen "Lost Horizon" som bygger på Hiltons bok, och som mästerligt regisserades av Frank Capra, mannen som även skapade odödliga klassiker som "Arsenic and Old Lace" (1944) och "It´s a Wonderful Life" (1946) m.fl.
I rollerna hittar man skådespelare som Ronald Colman, Jane Wyatt och Edward Everett Horton m.fl.
Förtjust som jag är i äventyrsklassiker från denna tidiga filmepok, så hade jag väldigt lätt att ta till mig denna utsökta 30-tals pärla, då både manuset av Robert Riskin samt regin av Frank Capra enligt mitt tycke i det närmaste är perfekt.
Filmen innehåller dessutom ett väldigt vackert foto, och en skön atmosfär som man kan hitta även i andra oemotståndliga klassiker från 30-talet som t.ex "Mistress of Atlantis" (1932) "The Most Dangerous Game" (1932) och "She" (1935) m.fl.

Handling: Robert Conway (Colman) och Sondra Bizet (Wyatt) m.fl, befinner sig ombord på ett flyg över Kina när bränslet plötsligt tar slut, vilket resulterar i att planet tvingas nödlanda i Himalayas ödsliga bergstrakter.
De har dock turen att bli räddade av några bergsbor, som genast leder sällskapet till det mytomspunna Shangri-La som ligger i en djup dalgång, gömt för yttervärlden.
Platsen som ser ut att vara rena paradiset blir besökarnas nya hem för ett tag, men snart får Conway reda på att det döljer sig saker under ytan som ingen av dem visste.
T.ex att tiden i Shangri-La verkar stå stilla och att befolkningen där över huvud taget inte verkar åldras.

Ronald Colman hette skådisen med den tidstypiska gentlemanna-looken, som under sin karriär från 20 till 50-talet förekom i många filmklassiker av skiftande slag.
Förutom "Lost Horizon" behöll han sin kändisstatus bl.a genom populära titlar som "Prisoner of Zenda" (1937), "Random Harvest" (1942) och "Kismet" (1944) m.fl.
Att många fortfarande älskar dessa filmer beror förstås dels på de skickliga människor som gjorde dem, men dessutom är jag ganska övertygad om att vi faktiskt fortfarande behöver dessa tidlösa klassiker, om inte annat som ett skönt komplement till allt det tuffa och hårda som man ofta möter i dagens filmutbud.

"Lost Horizon" är kort och gott ett stycke magisk filmhistoria som var och en borde låta sig svepas med i och förlora sig i för en stund...