Logans Run trailer

Jorden år 2274

När jag som ung tonårsgrabb började springa på bio på 70-talet, fick jag genom de filmer jag såg snabbt en hel rad med favoritskådisar som jag gillade extra mycket, och som jag tyckte hade något alldeles speciellt.
En av dessa sevärda skådespelare var och är fortfarande Engelsmannen Michael York, som man under årens lopp bl.a kunnat se i minnesvärda klassiker som "The Three Musketeers" (1973), "Murder on the Orient Express" (1974) samt i mästerliga "The Island of Dr. Moreau" (1977) m.fl.

Förutom det sistnämnda exemplet så är även Si-fi äventyret "Logans Run" från 1976 en av mina absoluta favoritfilmer med denne skådespelare.
Med suverän regi av Michael Anderson och med hjälp av kompetenta skådisar som Michael York, Richard Jordan och Jenny Agutter m.fl, är detta enligt mitt tycke en av 70-talets allra bästa Si-fi rullar, och en film som står sig väl i konkurrensen med andra liknande klassiker från samma epok som t.ex "THX 1138" (1971) "Soylent Green" (1973) och "Futureworld" (1976) m.fl.
"Logans Run" bjuder tittaren på en fängslande berättelse, och samtidigt är den scenografiskt väldigt vacker. Med fantastiska interiörer och kulisser har man lyckats skapa ett framtida samhälle som på ytan verkar vara idylliskt och perfekt, men som i själva verket döljer en ganska otäck och skrämmande verklighet!..

Handling: I en avlägsen framtid, år 2274, är allting utåt sett harmoniskt och idylliskt. Människor behöver inte arbeta, och kan fördriva dagarna med vad helst de önskar.
Dock ska den bistra sanningen snart visa något helt annat.
Enligt den lag som råder får nämligen ingen medborgare bli äldre än trettio år, vilket har resulterat i att en del (s.k "runners") försöker fly från staden innan deras tid är ute.
Logan (York) är en "Sandman", vars uppgift är att jaga dessa "runners" och oskadliggöra dem. Men när hans egen tid börjar rinna ut blir han själv en "runner", och han flyr tillsammans med sin kärlek Jessica (Agutter) i hopp om att de ska klara livhanken...

Michael Anderson som regisserade detta utmärkta Sci-fi äventyr har en lång och innehållsrik karriär att blicka tillbaka på, och bland de många fantastiska filmer han varit skapare till under årens lopp finns t.ex titlar som "Around the World In 80 Days" (1956), "Doc Savage: The Man of Bronze" (1975) samt "Orca: The Killer Whale!" (1977) m.fl...

Psycho Trailer

Rätt i rollen?

Som filmfantast har man ju en del favoritfilmer som man gärna återkommer till när helst andan faller på, samt skådespelare som man kanske tycker extra mycket om och vars filmer man absolut måste se så fort man får reda på att han eller hon medverkar i dem.
Det händer ibland att jag på kul brukar fantisera lite kring hur en viss film skulle ha blivit om någon skådis man gillar hade fått göra en roll som man absolut inte är van att se honom eller henne i, men som man länge tyckt att personen i fråga skulle passa för.
Kanske har skådisen ett utseénde som man tycker är som klippt och skuret för en viss filmkaraktär, eller så kanske det är något i hans eller hennes sätt att agera som gör att det helt enkelt bara känns rätt.



Anthony Perkins i "Psycho", 1960.

Några skådespelare som jag tycker både utseéndemässigt och stilmässigt varit passande i sina filmroller genom åren är t.ex; Roger Moore som James Bond, Christopher Reeve som Superman, Harrison Ford som Indiana Jones och Arnold Schwarzenegger som Conan Barbaren m.fl.
Och bland klassiska stjärnor; Bela Lugosi som Dracula, Boris Karloff som Frankensteins monster, Buster Crabbe som Flash Gordon samt Johnny Weissmuller som Tarzan m.fl..
Andra exempel på när film-makarna och rollbesättarna tänkt helt rätt tycker jag är Anthony Perkins som Norman Bates i "Psyscho" (1960), Peter Cushing som Sherlock Holmes i "The Hound of the Baskervilles" (1959), samt James Mason som Captain Nemo i "20,000 Leagues Under the Sea" (1954) m.fl.

En actionskådis som jag tror skulle ha blivit en perfekt "Flash Gordon" på vita duken om en nyinspelning hade gjorts ungefär under den period då han medverkade i äventyr som "Masters of the Universe" (1987), är förstås ingen annan än Dolph Lundgren.
Med hans fysik och blonda frisyr hade det knappast kunnat bli fel!..
Senast en biofilm mig veteligen gjordes med Flash Gordon i spetsen var 1980, då Sam J. Jones iklädde sig rollen.

Helen Slater i "Supergirl", 1984.

Superhjältefilmerna har ju duggat ganska tätt på vita duken de senaste åren, och när man 2006 valde Brandon Routh till att gestalta Stålmannen i filmen "Superman Returns", tycker jag att man gjorde helt rätt.
Har sedan dess väntat på att en uppföljare ska komma, vilket jag fortfarande hoppas på!..
Det vore även kul att få se en remake på den charmiga klassikern "Super Girl" från 1984, då Helen Slater spelade huvudrollen som Stålis kusin.
Har hört att Taylor Swift ska vara ett av flera tänkbara namn om en sådan film blir aktuell. Tja, varför inte?..

Det finns även exempel på filmer som har kommit under årens lopp där valet av skådespelare enligt mitt tycke har känts helt fel.
Ett par av dessa är t.ex; Christopher Lambert som Tarzan i "Greystoke; The Legend of Tarzan, Lord of the Apes" (1984), och Robert De Niro som Frankensteins monster i "Frankenstein" (1994).
Dessa skådisar är å andra sidan ytterst sevärda i andra roller, när deras personlighet stämmer bättre överens med den karaktär de spelar.
Man hade ju absolut inte velat se någon annan än De Niro agera i mästerliga filmer som "Taxi Driver" (1976) eller "Cape Fear" (1991)!..

När Jack Nicholson dök upp som varulv i filmen "Wolf" från 1994, så måste jag erkänna att även det till en början kändes lite ovant och konstigt. Men när jag hade sett den några gånger så hade jag definitivt ändrat uppfattning.
För vem kan väl spela vild och galen bättre på film än denne suveräne skådis?...

Cat People (1942) / The Curse of the Cat People (1944)

1982 såg en skräckfilm med titeln "Cat People" dagens ljus, regisserad av Paul Schrader och med duktiga skådisar som Nastassja Kinski och Malcolm McDowell i ett par av huvudrollerna.
Denna film bör man absolut se om man inte redan gjort det, men eftersom jag tillhör den skara människor som i första hand alltid föredrar originalet så tänkte jag nu istället prata lite om den fantastiska klassikern med samma namn från 1942, producerad av Val Lewton som även gav oss filmer som "I Walked With a Zombie" (1943) och "The Body Snatcher" (1945).

"Cat People" (1942), regisserad av Jacques Tourneur och med bl.a Simone Simon, Kent Smith och Jane Randolph i rollistan, var den första filmen av kult-producenten Val Lewton, och den kom att bli ett mästerverk på många sätt.
Personligen tycker jag att denna klassiker bjuder på ett väldigt fint foto, och att samspelet mellan ljus och skuggor är superbt och mycket väl genomtänkt, vilket bidrar till den magiska stämning som man ofta brukar kunna hitta i exempelvis Hitchcocks fina mysterieklassiker, eller i minnesvärda filmer som "Gaslight" från 1944.
Filmen är baserad på en novell som Val Lewton själv skrev och som utgavs redan 1930, och när han tolv år senare producerar sin egen story så är det i form av en välspelad och spänningsfylld berättelse som innehåller både mystik, magi och häxkonst samt myter och sägner kring svarta pantrar och kattmänniskor.
Handlingen i denna stämningsfulla berättelse tar sin början på stadens zoo, där Oliver (Kent Smith) träffar på mystiska Irena (Simone Simon) som är där för att rita av parkens kattdjur.
De båda fattar tycke för varandra och blir snart ett gift par, men deras liv tillsammans blir långt ifrån problemfritt eftersom Irena är övertygad om att en uråldrig förbannelse vilar över henne.
Hon tror nämligen att hon i passionens hetta ska bli förvandlad till en blod-törstig svart panter...

Uppföljaren "The Curse of the Cat People" (1944), med regi av Gunther von Fritsch, producerades även den av Val Lewton, och hade liksom i den första filmen Simone Simon, Kent Smith och Jane Randolph i huvudrollerna.
Innehållsmässigt skiljer den sig dock avsevärt från ettan eftersom det är en helt annan story, men den är ändå i mitt tycke minst lika sevärd.
Kanske är den något tamare i sitt uttryck, men magin, det fina fotot samt det mästerliga samspelet mellan skuggor och ljus finns kvar, vilket gör denna uppföljare till ett eget litet mästerverk.
Handlingen rör sig kring den unga flickan Amy (Ann Carter), som är dotter till Oliver (Smith) och Alice (Randolph) som han gift om sig med sedan första filmen.
Amy är ett inåtvänt och fantasifullt barn som inte har några vänner i sin egen ålder.
Men en vacker dag får hon en låtsasvän, som inte visar sig vara någon annan än Irena (Simon) som nu kommit tillbaka i skepnad av ett spöke...

Den Franskfödda skådespelerskan Simone Simon som i dessa två filmer gör rollen som Irena Dubrovna Reed, hade en tidstypisk och kvinnligt fager Hollywood-look, som bidrog till att hon under sina verksamma år antingen fick roller i romantiska komedifilmer, som t.ex "Ladies In Love" (1936) och "Love Cavalcade" (1940), eller i dramafilmer som "Seventh Heaven" (1937), "Mademoiselle Fifi" (1944) och "Temptation Harbour" (1947).

"Cat People" och "The Curse of the Cat People" är utsökta exempel på vad ett fantastiskt film-decennium som 40-talet kunde bjuda på.
Tillsammans med andra oförglömliga klassiker från samma epok, som t.ex  "The Wolf Man" (1941), "The House of Fear" (1945) och "The Spiral Staircase" (1945), är detta två kultrullar som knappast lär göra någon älskare av den gamla goda tidens rysare besviken...

Katastrof-filmer del 1.

Det har nu blivit Oktober, och hösten är här vare sig man vill det eller inte.
Personligen gillar jag denna årstid ganska mycket! Luften känns klarare och lättare att andas, och när mörkret lagt sig kan man tända några ljus och lägga sig i soffan för att kolla in sina favoritfilmer! härligt, eller hur?...

"Earthquake", 1974.

I det här inlägget tänkte jag titta lite närmare på vad man brukar kalla för Katastrof-filmer.
Första gången jag hörde det begreppet användas var nog redan på 70-talet, då man som ungdom sprang på bio och kollade in fantastiska klassiker som "Earthquake" (1974) och "The Towering Inferno" (1974), filmer som beskriver katastrofer av olika slag där människan är i fara, t.ex genom att byggnader, broar eller t.o.m hela städer rasar som en följd av en naturkatastrof, eller av någon annan anledning. Även katastrof-filmer där fartyg går under till havs, har under åren varit vanligt förekommande, t.ex i dramatiska klassiker som "The Poseidon Adventure" (1972) där en Tsunami var orsaken, eller i nagelbitare som "S.O.S Titanic" (1979), som bara är en i raden av flera tragiska filmer om världens största skepp som kolliderar med ett enormt isberg.

En av de absolut första katastrof-filmerna som berättar om Titanics undergång, torde vara den tio minuter långa stumfilmen "Saved from the Titanic" som kom 1912, med regi av Étienne Arnaud. (Detta var f.ö även året då Titanic sjönk i verkligheten.)
En annan produktion baserad på Titanics historia kom 1929, med titeln "Atlantic", som är namnet på ett påhittat fartyg i filmen. Regissören hette Ewald André Dupont.

Bränder

En filmklassiker där elden skulle stå i centrum fick premiär 1935, med titeln "Dantes Inferno", baserad på "Dantes gudomliga komedi".
Regin sköttes av Harry Lachman, och i ett par av rollerna briljerade bl.a skådisar som Spencer Tracy och Claire Trevor.
Fler katastrof-filmer innehållande eldsvådor har gjorts under årens lopp, var av en av dem kom att bli det spänningsfyllda dramat "Red Skies of Montana" från 1952, med regi av Joseph M. Newman, och med bl.a Richard Widmark i rollen som en rökdykare som ger sig in i kampen mot en omfattande skogsbrand.
En av 70-talets största filmframgångar som även den handlade om eldens skoningslösa härjningar, var "The Towering Inferno" (1974), regisserad av John Guillermin, och med en hel rad kända namn som Paul Newman, Steve McQqueen, William Holden och Faye Dunaway m.fl i rollistan.
Detta dramatiska äventyr vann f.ö inte mindre än tre Oscars-statyetter vid utdelningen 1975.
Ett par mindre framgångsrika 70-tals filmer som även de behandlade detta ämne var "Terror on the 40th Floor" (1974) och "City on Fire" (1979)...


fortsättning följer...